Decenniets tio största svenska idrottare

Då har det blivit dags för mig att göra min lista över 2000-talets första decennium. Det är svårt att jämföra mellan olika idrotter vilka som har varit bäst, det svåraste är att ta med lagidrottare på en sådan här lista. För att man som lagidrottare skall vara med på den här listan måste man ha gjort något riktigt speciellt, gjort en stor bragd, det är därför som jag bara har med mig tre lagidrottare på den här listan.

På den här listan finns det bara plats för tio namn, alla är naturligtvis mycket skickliga idrottare, men sen finns det också ett antal namn som är nära och inte kommer upp på listan, t.ex.

Henrik Larsson (fotboll) och Mats Sundin (ishockey): Båda har varit mycket bra i sina sporter, båda har varit bra ledarförebilder. Henrik Larsson har spelat i många stora klubbar t.ex. Barcelona och Manchester United. Mats Sundin har betytt mycket för Toronto och Tre Kronor genom åren. Det var synd att Sundin aldrig fick vinna Stanley Cup. Men det är som sagt svårt att som lagidrottare få plats på den här listan.

Christian Olsson (friidrott): är också nära en plats på listan. Han har vunnit allt som går att vinna i tresteg, men för att få en plats på den här listan måste han hoppa över 18 meter. Men han är fortfarande en av de bästa svenska friidrottarna i historian. Sen tävlar han också i en sport som inte är så jättestor, nämligen tresteg. Om han hade haft de här meriterna som längdhoppare hade han utan tvekan kommit in på listan.

Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson (bordtennis): 2000-talet är inte deras bästa decennium, det gör att de inte får plats på den här listan.

Andra som är nära en plats på listan är: Tony Rikardsson (speedway), Charlotte Kalla (längdskidor), Helena Jonsson (skidskytte), Jonas Jacobsson (sportskytte för handikappade) och Markus Oscarsson (kanot).
2000-talets 10 största svenska idrottare:

10. Robin Söderling (tennis)
Efter lång tid av dåliga svenska tennisframgångar, visade han äntligen att tennisen inte dött ut i Sverige efter framgångarna med Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg. I årets (2009) Franska öppna, stod han för en av de största skrällarna i tennishistorien, han vann över Rafael Nadal. Rafael Nadal hade aldrig förlorat en match i Franska öppna förut, han hade vunnit fyra år i rad. I efterhand visade det sig att Nadal var lite skadad, men det var ändå en stor skräll. Söderling gick till final där han förlorade mot den suveräne schweizaren Roger Federer.

9. Peter Forsberg (ishockey)
Peter Forsberg är en av de bästa svenska ishockeyspelarna i historien. Trots att han varit skadad en stor del av sin karriär, har han vunnit allt som går att vinna (förutom SM-guld). Han har vunnit NHL (Stanley Cup) med Colorado, han har vunnit NHL:s poängliga. Han är verkligen värd en plats på den här listan. Tänk vad mycket mer han hade vunnit om han inte varit så skadebenägen.

8. Therese Alshammar (simning)
Alshammar har tagit flera mästerskapsmedaljer och slagit flera världsrekord det här decenniet. Hon var den första svenska kvinnan någonsin att vinna ett VM-guld i långbana (50-m bassäng). Hon är även den simmare som tagit flest SM-guld genom tiderna.

7. Anja Pärson (alpint)
Anja är den förste utförsåkare någonsin som har vunnit VM-guld i alla discipliner (slalom, storslalom, super-G, störtlopp och kombination). Hon har 40 världscupsegrar, hon har vunnit totalcupen två gånger. Meritlistan kan göras lång, därför får Anja en plats på den här listan.
Hon är även den alpine skidåkare som har högst medaljfrekvens i mästerskapen. Alltså hon har högst procentuell medaljfrekvens om man ser på hur många medaljer hon har vunnit och jämför det med hur många lopp hon har startat i.

6. Stefan Holm (friidrott)
Holm är en av mina favoritidrottare det här decenniet. Höjdhopparen från Värmland har vunnit massor av tävlingar det här årtiondet. I inomhus-EM 2005 hoppade han 2,40 m, det gjorde att han är den andre svensken att hoppa så högt (Patrik Sjöberg var den förste att hoppa 2,40 m). 2,40 m hoppet gjorde också att han tangerade världsrekordet i att hoppa över sin egen längd, Holm hoppade 59 cm över sin längd (Stefan Holm är 1,71 m lång).

Men det största ögonblicket är ju såklart när han tar OS-guld i Aten 2004. Holm tog först 2,34 m i sitt tredje försök, det gjorde att han bara låg 4 i tävlingen. När ribban sedan höjs till 2,36 m, tar han det i första försöket och de andra konkurrenterna klarar inte höjden alls, då är det olympiska guldet säkrat. Men detta är faktiskt Holms enda mästerskapsguld utomhus (inomhus har han vunnit flera guld), det gör att han bara hamnar på sjätteplats på den här listan.


5. Carolina Klüft (friidrott)
Den 19-årige Klüft slog igenom på allvar i EM i München år 2002. Där tog hon ett mycket överraskande guld. I VM i Paris året efter knockade hon hela världseliten och sjukamparen tog då 7 001 poäng (något som bara två stycken klarat av före Klüft) och duellen mot hemmahoppet, fransyskan Eunice Barber blev aldrig någon riktig duell.

I Aten 2004 utklassade hon motståndet igen och tog OS-guld, avståndet i poäng till 2:an i tävlingen var lika stort som avståndet mellan 2:an och 25:an. Sen tog hon även guld i VM i Helsingfors 2005 och i EM i Göteborg 2006. I VM i Osaka 2007 tog hon guld på det nya personliga rekordet 7 032 poäng (något bara amerikanskan Jackie-Joyner Kersee gjort förut).

I mars 2008 meddelade Klüft att hon skulle sluta med sjukamp och istället tävla i längdhopp och tresteg.


4. Zlatan Ibrahimovic (fotboll)
Ibrahimovic är idag en av de bästa fotbollsspelarna i världen. Han vann i år den italienska skytteligan, genom sina 25 mål för Inter. I juli detta år blev han klar för Barcelona och där har han gjort succé, han har gjort 11 mål på 15 matcher, han avgjorde El Clasico (Barcelona-Real Madrid).

Genom åren har han gjort bra prestationer i sina klubblag: Malmö, Ajax, Juventus, Inter och Barcelona.

Många tycker att han inte är lika bra i landslaget som i klubblaget, men tänk ändå på vad han har gjort för Sverige. Bl.a. klacken mot Italien i EM 2004, målet mot Grekland i gruppspelet i EM 2008. Två stycken viktiga bortamål mot Ungern, 2005 respektive 2009, i båda fallen har det varit VM-kval.

Man kan skriva mycket mer om honom men jag nöjer mig såhär.


3. Annika Sörenstam (golf)
Sörenstam har vunnit 72 tävlingar på LPGA-touren (tredje bäst genom tiderna), varav tio stycken är majors.

År 2003 blev hon erbjuden att spela med männen, den första kvinnan sen 1945. Där gick det inte så bra, hon slutade på 96:e plats av 111. Men det var ju ändå mycket stort att hon ställde upp.
På europatouren har hon spelat in mer än över två miljoner euro.
I Amerika är hon riktigt stor, större än hon är i Sverige och på listor världen över där man rankar decenniets bästa idrottare hamnar hon i toppen (då är det ju givetvis inte bara svenska idrottare utan idrottare världen över man rankar).



2. Nicklas Lidström (ishockey)
Lidström har vunnit oerhört mycket inom ishockeyn och är en av de bästa svenska ishockeyspelarna genom tiderna.
Han har vunnit Stanley Cup 4 gånger med Detroit: 1997, 1998, 2002 och 2008. Lidström var den förste europeiske lagkapten som vann Stanley Cup, i och med segern 2008 med Detroit.

Han har vunnit pris: som bäste back sex gånger, OS-guld 2006, VM-guld 1991 och förste europeiske back som gjort 1000 poäng.
Han har av amerikanska sporttidningar utsetts som bäste europé i NHL genom tiderna och till det här årtiondets bäste spelare i NHL.


1. Per Elofsson (längdskidor)
Per Elofsson hamnar alltså på första plats på denna lista. Vissa kanske kan tycka att det är lite konstigt. Jag sätter honom som etta, för att han är nog kanske den störste talangen någonsin inom svensk längdskidåkning. Det visade han i VM i finländska Lahtis år 2001. 24-åringen från Röbäck vid Umeå slog hela världseliten, t.o.m. de dopade finländarna.

I OS i Salt Lake City 2002 kom det stora nederlaget. Ni vet antagligen vad som hände, den spanjor-tyske Johann Mühlegg helt och hållet utklassar hela startfältet. Det var en stor utklassning, i början på loppet försökte Elofsson att ha kontakt med Mühlegg men det gick inte. Men senare visade det ju sig att Mühlegg hade tagit dopningspreparatet EPO.

Inför säsongen 02-03 drar Elofsson på sig en skada vilket gör att han inte kan träna under sommaren och början på hösten. Men i februari 2003 lyckas Per Elofsson ändå ta ett VM-guld. Tänk att vinna ett VM-guld efter en sådan dålig säsongsinledning
Inför säsongen 03-04 tränar Elofsson stenhårt, det gjorde att han fick en mycket ovanlig skada. Elofsson var rädd för att få skador för livet, därför valde han att ta en timeout och sedan så slutade han i oktober 2005.

Man kan ju spekulera i hur länge han hade tävlat, om han hade vunnit något OS-guld, om inte längdskidåkningen hade förvandlats till en sport fylld med dopning.